Åh Elisa, i en tid som vår, då ej blott det låga och usla, utan många bland mänsklighetens yppersta, ja till och med några bland dem, som bekänna Gud, löpa till storms mot mänsklighetens enda räddning: Kristus, Guds Son, offrad för oss, hur viktigt är det ej att lyfta korsets fana högt! O detta föraktade kors hvad jag älskar det, detta motsagda tecken på Guds kärlek! Jag vill tala om det och ingenting annat, så länge jag lefver. Min enda fruktan är att falla ifrån, ty världen lockar och synd bor inom mig. Men Gud vare tack, som ger seger genom Jesus Kristus. Han är den starkare. Elisa, bed för mig att jag må blifva honom trogen intill döden! …»
Detta bref läste Elisa högt i familjen. Majoren blef rörd, Christian också, fast han försökte dölja det. På Torvald gjorde det föga intryck. Han hade länge bott tillsammans med Gustaf Adolf och var van vid dennes lifsyn. Irene blef mycket fundersam. Hon sade ingenting, men ett par dagar senare bad hon Elisa att få låna brefvet. När hon fått det, gick hon ut i skogen och satte sig vid forsen. Där läste hon det långsamt och noga och föll sedan i djupa tankar.
På kvällen kom hon in till Elisa, sedan denna lagt sig.
»Stör jag dig?»
Irene böjde knä vid bädden.
»Nu tror jag, att jag vet hvad jag vill ägna mig åt, när jag blir stark nog», sade hon.
Hennes ögon lyste i halfskymningen. Sommarnatten var ljus och rullgardinen uppe.
»En tid har jag gått och tänkt på detta», fortfor Irene, »och inte vetat om jag ville eller ej, men nu har Gustaf Adolfs bref bestämt mig. Är det förmätet af mig att vilja gå ut till hedningarne? De äro som barn, till dem kanske jag skall kunna tala om Kristus. Här hemma är det svårare, här veta alla så mycket, jag kan ej lära någon. Säg, Elisa, tror du det är Guds kallelse jag känner?»
Irene sade detta så enkelt och så lugnt, att hennes ord gjorde ett mäktigt intryck.