»Jag tror det», svarade Elisa djupt gripen.
Nog ryggade hon tillbaka för tanken på den lilla veka systern som en hedendomens bekämpare, men denna hjärtats invändning, hvad var den annat än själfviskhet och misstro?
»Då är det Guds vilja», sade Irene med andakt, »ty jag tänkte mig som ett tecken, att du genast skulle svara ja.»
»Har du talat vid pappa?»
»Nej, jag ville först höra, hvad du skulle säga.»
»Jag tror du bör taga hans svar som ett tecken snarare än mitt», sade Elisa.
Några dagar därefter framlade Irene sin plan för fadern. Först tog han hennes förslag som skämt, men då han insåg, att hon menade allvar, blef det storm. Den häftighet hvarmed han sade nej visade, hur föga han väntade att blifva åtlydd. Kännande sin svaghet, ville han förekomma all öfvertalning och utgöt sig därför på ett dundrande sätt öfver dåraktigheten af detta påhitt. Elisa försökte lägga in ett godt ord för Irenes önskan, men då gick stormen lös öfver henne med.
»Du är bortskämd, du, med att alltid få din vilja fram, men den som inte tänker dansa den här dansen efter din pipa, min nådiga, det är pappa din. Ni hålla jämt ihop mot er gamle far, ni, men den här gången skall han veta att säga stopp.»
Elisa, som såg hur detta ordsvall plågade Irene, gaf denna en vink att lämna rummet, men stannade själf kvar att rida ut stormen.
Irene gick ned i trädgården. Att fadern ej skulle gilla hennes förslag var endast naturligt; han saknade ju de egentliga förutsättningarna för att förstå missionskallet. Men att hennes planer skulle omintetgöras på detta sätt, hade hon icke tänkt sig; hon hade väntat någon sorts underverk af Gud.