»Han var lugnare, när jag lämnade honom, det vill säga han var inte ond längre.»
»Hvad sade du åt honom?»
»Att du inte skulle resa mot hans vilja. Och det hade jag väl rätt i?»
»Ja.»
Det kom litet tvekande detta ja, men det kom dock.
»Var det det, som lugnade honom?»
»I ett afseende kanske, men det oroade honom också», svarade Elisa och smålog, som om hon talat om ett barn. »Godhjärtad som han är och ovan att bestämma öfver oss, plågas han af tanken att neka dig något.»
»Jag vill genast gå till honom», sade Irene och drog sin arm ur Elisas.
»Öfvertala honom ej. Han ger nog ändå med sig till sist, det är hans öde, stackars lilla pappa; men vi skola inte tvinga honom.»
»Jag tänker bara visa honom kärlek utan ringaktning. Det där du sade grep mig», svarade Irene och skyndade upp mot byggningen.