Majoren gick omkring i sitt rum och kände sig ryckt ur sina vanors gamla fogar genom detta upprörande förslag och Elisas obegripliga infall att behandla honom som en auktoritet. Icke ville han vara den, som gäckade Irenes förhoppningar; stackars unge, hon hade då haft nog med motgång! Men ännu mindre ville han skicka ut henne till nakna vildar.
Irene möttes vid sitt inträde af en föga uppmuntrande blick. Hon kom naturligtvis för att bestorma honom med böner och tårar, men han skulle visa henne att han kunde vara karl för sin hatt, när han ville.
Hon slog armarna om hans hals och kysste honom.
»Älskade lilla pappa!»
»Ja, det är bra, det är bra», sade majoren nervös af att känna hur hans motståndskraft svek honom inför denna ömhet. »Jag har ju förbjudit dig att tala om den här saken mer.»
»Jag ämnar inte tala om den heller», svarade Irene kärleksfullt. »Jag kommer bara för att säga pappa, att jag inte tänker taga detta steg mot din vilja.»
»Hur kunde du bara tänka dig, att jag skulle vilja det?» frågade han halft öm, halft förargad.
»Jag tänkte, att om det varit Guds vilja, så hade han bevekt dig; jag bad honom svara mig genom dig.»
»Bad du? Men, kära barn, hur kunde du göra det?» utbrast majoren förskräckt. »Inte vill jag hindra dig göra Guds vilja, men jag kan bara inte finna mig i att skiljas ifrån dig. Jag tycker så mycket om dig, älskade unge. Du förstår väl att det är bara af kärlek?»
»Visst förstår jag det», svarade Irene och strök smeksamt sin kind mot hans.