Hennes eftergifvenhet gjorde honom illa till mods.
»Inte vill du så rysligt gärna bli missionär?» frågade han i öfvertalande ton.
Irene smålog litet.
»Nog har jag fäst mig mycket vid den tanken, men jag måste kunna afstå ifrån den, ifall Gud och min far vilja det.»
Gud och min far sade Irene så lugnt, som om sammanställningen varit naturlig, men den förskräckte majoren. Han blef ifrig att upphäfva detta kompaniskap med gudomligheten och ställa sig på den mänskliga och omyndiga sidan.
»Älskade min unge», sade han nervöst men med en viss högtidlighet, »är det Guds vilja, att du skall gå till vildarne, så gå då i Herrens namn, men fråga inte mig.»
»Jag går inte utan pappas samtycke», försäkrade Irene lugnande.
»Jo, det måste du», svarade majoren ifrigt; »jag förbjuder dig inte, förstår du. Du får göra alldeles som du vill eller som Gud vill, hvilket det nu är. Vill Gud, som jag, att du skall stanna hemma, så får han hitta på något annat hinder än mig; jag vågar inte åtaga mig den rollen.»
Irene visste icke, hur hon skulle upptaga detta plötsliga medgifvande, och hon undrade, om hon på något sätt framtvingat det.
Majoren såg på klockan. Det var en halftimme öfver hans vanliga softid, och nu skulle han väl få ligga vaken en god stund efter allt detta upprörande, och om Irene fore ut till kannibalerna, hur skulle han då nånsin kunna sofva lugnt? Han tyckte mycket synd om sig. Irene märkte det.