»Nu skall jag gå, så du får lägga dig», sade hon kärleksfullt. »Om jag än reser ut som missionär, blir det inte i morgon; det dröjer alltid några år och mycket kan hända under den tiden.»
»Som gör att det ingenting blir af, ja», inföll majoren tacksam och lätt tröstad. »Gud välsigne dig, min unge! Det skall nog bli så bra alltsammans.»
Lugn och belåten igen började han plocka i ordning alla de kuddar, schalar och filtar, som voro oundvikliga för att hans slummer skulle bli angenäm. Han hade blifvit uppehållen och skyndade sig därför med ett allvar, som om det gällt att hinna med tåget.
Irene undrade hur det skulle kännas att lämna honom en gång, och det var med stor tvekan hon gladde sig åt det samtycke han nyss gifvit henne.
30.
En dag kom majoren mycket upprymd och hemlighetsfull till middagsbordet. Han hade fått ett bref med en stor nyhet, som måste gissas ut, i fall man skulle få veta den.
»Är Gustaf Adolf ärkebiskop?» drog Torvald till med.
»Inte ännu», svarade majoren.
»Är Christian general då?» frågade Irene.
»Bättre opp», sade majoren.