Annars fälldes icke många tårar efter den gamla; hon hade varit sjuk så länge, att hennes död betraktades som en befrielse, den man unnade henne. Oumbärlig hade hon heller aldrig varit för någon, ej ens för dem som hållit af henne mest.
Majoren tog sig dock mycket af hennes död, och det ovanliga inträffade, att han kunde sitta tankfull ibland. Elisa såg något hoppfullt i denna faderns sinnesstämning, men Edith tyckte, att han behöfde muntras upp. Hon åtog sig det värfvet och lyckades.
Efter tant Cillas död hade Elisa på faderns begäran börjat med att läsa några verser ur bibeln, innan man skildes åt för natten. Majoren tyckte om detta och ville, att Christian och Edith skulle vara med. En afton föreslog Edith, att man skulle sjunga en psalmvers tillsammans.
»Jag vill också bidraga på något sätt», sade hon leende och slog sig ned vid pianot.
Hennes klara röst ledde sången, men hon var ej nöjd med mindre än att alla sjöngo med. Aldrig i sitt lif hade Christian sjungit psalmer. Han kände sig generad för fadern och Elisa och försökte därför tiga. Men det lyckades icke. Edith stannade midt i en takt och såg på honom med sitt näpna uttryck af bortskämdt barn, som måste få allt hvad det vill. När hon sedan började spela igen, sjöng han med.
Litet längre fram föreslog Edith, att husfolket också skulle kallas in till aftonbönen.
»Är du generad att läsa inför så många, kan ju pappa eller Christian göra det», sade hon till Elisa. »Det är ju egentligen lämpligast, att husfadern håller husandakten.»
Men ingen af husfäderna ville åtaga sig denna uppgift. Edith gaf sig dock ej. Majoren lämnade hon i fred, men Christian slapp ej undan så lätt. Till sist fann han det mindre besvärligt att åtaga sig aftonbönen än att längre motsäga sin hustru.
Elisa kände sig rörd första gången Christian utöfvade sin nya husfaderliga plikt, dock kunde hon ej riktigt värja sig för en känsla af, att han ej var den vuxen. Han läste fort och slarfvigt och syntes lättad när det var slut. Men Edith var nöjd bara hon hade fått sin vilja fram, och hon såg, att Elisa med häpnad märkte hennes makt öfver Christian, och det fägnade henne.