I en stor sorg ligger lyftning, och stora offer kunna gifvas med hänförelse, men små förargligheter äro endast plågsamma, och att ständigt nödgas ge efter i smått kan bli outhärdligt, det fick Elisa känna. Om hon hittills varit ovanligt fri från kvinnligt småsinne, fann hon nu att detta kanske egentligen berott på omständigheterna. Hon försökte att icke låtsa märka hur hon afsiktligt blef ställd i skuggan af sin svägerska, eller hur hennes inflytande både i hemmet och bland folket motverkades, men hon kunde ej undgå att både se och känna det. Då försökte hon vara storslagen nog att ej fästa sig vid det, men därmed lyckades hon icke i längden.
En kväll satt hon vid skrifbordet. Framför henne låg almanackan, i hvilken hon brukade föra en kort dagbok. Hon genomgick i tankarna dagens små händelser, och ögonbrynen sammandrogo sig, så att där blef ett djupt veck mellan dem.
»Ingenting värdt att skrifva ned», utbrast hon halfhögt för sig själf, och det kom ett alldeles nytt uttryck af bitterhet i hennes ansikte.
Hon öppnade skrifbordslådan och slängde in almanackan. Händelsevis kom då hennes blick att falla på ett litet till största delen oskrifvet blad, som bar tydliga spår af att länge hafva legat där. Endast sju ord stodo där, skrifna af en länge sedan kallnad hand:
»Två mig, att jag må snöhvit varda!»
De talade mäktigt i sin enkelhet dessa ord, och träffade bitterheten med ett dråpslag.
Snöhvit! Hur allt annat än snöhvit var hon ej! Elisa greps af sin gamla längtan efter renhet, renhet ej blott från stora och svåra synder utan ock från de tarfliga, småaktiga felen.
»Två mig, att jag må snöhvit varda!»
Hon såg och såg på de kända orden, som aldrig stått mer lefvande för henne än nu. De klargjorde för henne de verkliga behofven, den djupa orsaken till hennes tyngda sinnesstämning.
Ögonen fylldes långsamt af tårar, som heta och brännande banade sig väg utför kinden. Vid Sven Rises bår hade hon lärt sig fälla sådana tårar. Det var hennes nya människa, som grät öfver, att den gamla ännu lefde så stark.