Två mig! Min egen kraft förmår det ej. Två mig ren i ditt blod, ren såsom du!
Hon stannade hisnande inför sin egen tanke. Ren som Guds Son! Hur kunde hon begära så mycket?
Jo, hon kunde, hon fick, hon måste begära så mycket och icke mindre. Icke delvis, utan fullkomligt ger Jesus Kristus sin rättfärdighet, och iklädd den stod hon i denna stund inför Gud med rätt att bedja hvad helst hon ville i Jesu namn.
Och hvad ville hon helst? Att genom allt som mötte, stort och smått, gladt och sorgligt blott dragas närmare Jesus Kristus och växa allt mer till ett med honom.
Åter stannade hon tveksam. Bad hon icke om för mycket? Ett med Guds Son, ett med Gud! Hur kunde hon syndig och oren vara ett med den Helige? Men det var ju ej med synden inom henne, som han var ett, utan med hennes nya människa, af honom född, med det rena begäret af honom tändt. Ja, med detta var han ett, det skulle stärkas i hans gemenskap och blifva synden för starkt. Denna Guds nya skapelse inom henne skulle tillväxa och det gamla aftaga, tills i döden det sista stoftgrandet föll bort och hon fick gå in i lifvet att stå för människones Son alltigenom ren. »Två mig, att jag må snöhvit varda!»
Det var en evighetsstund för Elisa, då det osynliga klart förnimmes, och man liksom ser målet. Hon var ej i extas, men smakade den oförgängliga glädjen. Ovärdig kände hon sig att njuta denna heliga glädje, och hon var färdig att skjuta den ifrån sig, så som Petrus en gång öfverväldigad bad Herren gå ifrån honom, som var en syndig människa. Men »fröjd i Herren är eder starkhet», och när behöfs starkheten bättre än just i striden?
Elisa öppnade fönstret och såg ut i den stilla natten. Strömdraget i ån glindrade hemlighetsfullt i månljuset. Vattnet gled så tyst och skyndsamt framåt, liksom längtande bort till forsarna, hvilkas brus högtidligt sjöng genom tystnaden. Elisas blick fängslades af detta glidande vatten. Hon längtade också framåt.
En syn ur Uppenbarelseboken kom för henne. De heliga, stående på ett glashaf blandadt med eld, Guds harpor äro i deras händer, och snöhvit strålar deras klädnad. De sjunga Moses, Guds tjänares sång och Lammets: »Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du allsvåldige; rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!» Hon försökte föreställa sig rytmen och klangen i de saligas sång. När skulle hon få stämma in i den?
Hvad gjorde det om vägen, på hvilken hon gick, var mer eller mindre knagglig, blott den ledde till målet och var Herrens väg för henne?
»Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!» hviskade hon hängifvet. »Led mig på dem och gör mig nöjd med din ledning!»