33.
Sedan Irene genomgått sjukvårdskursen kom hon hem till Elghyttan för en tid. De förflutna månaderna hade förändrat henne ganska betydligt. Vistelsen bland sjukdom och död hade bibringat henne ett visst stilla allvar och en lugn säkerhet, som varit alldeles främmande för den forna, veka Irene. Nödvändigheten att besluta sig för framtiden gjorde den förr så barnsliga unga flickan tankfull. Det gällde nu, om hon skulle förverkliga sina missionsplaner eller ej. Irene tvekade, men Elisa, som trodde att denna tvekan blott härrörde af låga tankar om den egna förmågan, uppmuntrade henne. Alla andra afrådde. Irenes ovisshet blef allt större. Till sist beslöt hon resa till Stockholm. Där bland missionens vänner kanske det skulle klarna för henne, hur hon borde göra. Och så for hon.
På aftonen samma dag som Irene rest hade Elisa varit ett ärende till kyrkbyn och gick hemåt, då hon fick se Christian och Edith framför sig. De inväntade henne.
»Vi gå just och tala om Irene», sade Edith. »Det är märkvärdigt hvad hon har vuxit till sig på sista tiden.»
»Ja, själen sätter sin prägel på det yttre», sade Elisa.
»Inte vet jag precis om det är själen, som lagat att hon blifvit fylligare och fått hållning», sade Christian, »men säkert är att det klär henne.»
»Ja, sanna mina ord, hon blir aldrig missionär», sade Edith förhoppningsfullt.
»Hvad skulle hindra henne? Det att hon vuxit till sig?» frågade Elisa.
»Någon kommer att hålla henne kvar i Sverige. Pappa behöfver nog inte förgäfves hoppas på sitt hinder», svarade Edith.
»Du tycks ha glömt Helmer Bro.»