»Det var en hel hop», anmärkte Christian.
»Jag tror det går bra för honom; han lär vara mycket populär», tillade Elisa.
»Inte tycks han vara i din smak, att döma af din ton», sade Edith skrattande. »Men jag säger dig, tag skeden i vackra handen, ty du får honom till svåger.»
Och Edith blef sannspådd. I början skref Irene mest om missionen; hon hade kommit tillsammans med för tillfället hemmavarande missionärer och blifvit upplifvad af dem, ytterst mottaglig för inflytande som hon var. Men så kom ett privat bref till Elisa, där Irene talade om att hon träffat Helmer och känt allt det gamla vakna. Men hon skulle ej se honom igen, det hade hon beslutat. Hon måste bort, långt bort och i träget arbete glömma hvad som måste glömmas. Missionen skulle blifva hennes räddningsplanka.
Sedan kom en tid, då hennes bref tycktes ämnade att dölja hvad hon verkligen upplefde. Icke kunde hon skrifva hem och berätta, hur oemotståndligt hon drogs till Helmers föreläsningssal, hur hon trots stolta beslut satt där gång efter gång och lyssnade till klangen i hans röst. Hvad hjälpte det, att hon uppsökte den bortersta vrån? Han såg henne ändå. När hon vid utgången träffade honom och han gick med henne, hvarför skulle hon då neka sig glädjen att tala med honom? Instinktlikt kände hon dock, att Elisa ej skulle gillat hennes sätt, och därför teg hon med det. Missionstanken inom henne lefde ett tynande lif. Hon kände sig allt mer ovärdig den stora uppgiften och insåg, att missionen var för helig att tillgripas blott som en räddning undan jordisk kärlekssorg. Hon fick rädda sig på annat sätt eller gå under.
Helmer Bro gillade ej missionen. Han ansåg att lif, kraft och penningar förslösades till ingen nytta för hedningarne. Hvarför skulle man genom evangelii förkunnande ikläda dem ett ansvar, från hvilket de nu genom sin okunnighet äro befriade? Irene motsade honom och drog fram Jesu afskedsbud till lärjungaskaran, att gå ut och predika evangelium för alla folk. Hon höll på missionen som en kristenhetens plikt, om hon än för sin del kände, att hon måste draga sig undan den. Han undrade hvarför hon måste det.
»Till den tjänsten får man ej komma med ett deladt hjärta», svarade hon.
Rädd att hafva sagt för mycket vågade hon vid afskedet knappast räcka honom handen och hennes blick blott snuddade förbi hans ansikte, men den uppenbarade tydligt för honom, hur hjälplös hon kände sig. Hans hjärta rördes, och han gick hem i djupa funderingar.
Vid de två följande föreläsningarna uteblef Irene, och Helmer märkte att han saknade henne och ideligen ertappade sig själf med att undra hvarför hon inte kom. Då för tredje gången hennes plats stod tom, beslöt han att gå upp och fråga henne efter orsaken redan följande dag. Han kom också att fråga henne något mera, och efter det besöket skref Irene ett bref till sin far, och i det dolde hon ej hvad hon upplefvat.
Det blef jubel på Elghyttan.