»Hurra!» ropade majoren. »Hindret har kommit, vi få behålla Irene! Gud välsigne den hederspaschan Bro!»
»Hvad var det jag sade?» frågade Edith med en triumferande blick på Elisa.
Irene blef bjuden att tillbringa julen hos sina blifvande svärföräldrar i Upsala. Där stannade hon sedan några månader och kom ej hem förr än till våren.
En kväll satt Irene på en bänk nere vid ån och sydde. Våren var långt framskriden och luften ljum. Elisa kom och slog sig ned bredvid systern.
»Irene, hvad är det som kommit emellan oss på sista tiden? Du är dig icke lik emot mig.»
Irene svarade ej, hon tycktes helt upptagen af att träda på nålen. Elisa väntade tills det var gjordt, men då fortfarande intet svar kom, återtog hon:
»Du tror kanske att jag dömer dig, därför att du öfvergaf missionstanken, men det gör jag inte alls. Jag förstår nu, att det ej var din kallelse.»
»Det är inte det», svarade Irene och sydde ifrigt.
»Tror du då, att jag inte ser din förlofning med sympati?» frågade Elisa.
»Du föraktar mig för den. Jag vet att du tycker det var brist på stolthet af mig att ta honom, som en gång …» Irene fullbordade ej meningen.