»Kärlek är bättre än stolthet. Jag föraktar dig inte därför att du förlät honom», svarade Elisa.
»Men du gillar ändå inte hvad jag gjort, du bara tål det.»
Elisa kände sig träffad, ty Irene hade slagit hufvudet på spiken.
»Jag erkänner att jag är orolig för dig, men jag klandrar dig inte och jag undrar inte alls på dig.»
»Hvarför är du orolig?»
Det kom litet utmanande, detta.
»Jag är rädd att du i Helmer icke skall finna det andliga stöd du behöfver.»
»Du tycker jag gått tillbaka, sedan jag blef förlofvad med honom? Men det är bara misstag; i själfva verket har jag gått framåt, ty om jag än ser ut att ha mindre allvar än förut, så är det jag nu har kvar mitt eget.»
»Är du säker på, att det icke är Helmers?» framkastade Elisa.
»Om så vore, är det ju ett bevis på att han har allvar, fast du vill frånkänna honom det», sade Irene sårad på sin älskades vägnar.