»Det gör jag visst inte», försvarade sig Elisa.
»Åh, jag vet mycket väl, att hvarken du eller Gustaf Adolf gilla hans åsikter.»
»Det kan väl hända, men ingen af oss åtar sig att döma honom.»
Båda sutto tysta en stund, Irene djupt böjd öfver sitt arbete. Plötsligt såg hon upp på Elisa.
»Säg, menar du att jag borde slå upp med Helmer därför att han inte kan vara för mig det stöd du tycker att jag behöfver?»
»Nej.»
»Hvarför oroar du mig då?»
»Jag vill bara att du skall inse faran och inte dragas med i hans konstiga funderingar.»
»Du behöfver inte vara ängslig för det; han talar inte så mycket med mig om dem, och för resten tror han ju på det mesta, det är bara i ett och annat han tviflar. Du har fått en skef uppfattning af honom.»
»Irene, du får inte tro, att jag ej tycker om Helmer, och du får inte gå och inbilla dig, att jag föraktar dig för hvad du gjort», sade Elisa och drog systern till sig.