Denna lät det ske halft motvilligt.
»Är det riktigt sant hvad du säger?» frågade hon och såg skarpt på Elisa. »Jag har hela tiden känt att du föraktar mig; det är inte möjligt annat, sådan som du är.»
»Kanske jag gjorde det till att börja med», erkände Elisa, »men jag gör det icke längre. Det är bättre att vara sann och ödmjuk än stolt. Det hade varit osant handladt om du stått kvar i missionen, sedan ditt intresse var slut, och det var ödmjukt af dig att hålla till godo med Helmers kärlek. Jag inser allt detta nu. Vill du förlåta mig om jag först tänkt litet förklenande om dig?»
Irene var alltid lätt vunnen, så äfven nu. Hon slog armarna om systerns hals.
Den stumma omfamningen blef en tillfredsställande förlikning. Båda kände att det, som stått emellan dem, var borta.
Irene började åter sy under tystnad, men hennes rörelse lade sig snart och då bytte hon om samtalsämne.
»Har du hört att doktor Hessel lär söka provincial-läkartjänsten här efter gamle Borgsten?» frågade hon.
»Nej, det visste jag inte.»
»Han lägger snart in sin ansökan, om han inte redan gjort det. Då bli vi nära grannar.»
»Träffade du honom i Stockholm?»