Doktor Hessel svarade ingenting, höll blott Elisas hand fast sluten i sin, glad så länge hon i ovetenhet lät honom behålla den.
Hon såg sig omkring i rummet med en rörd blick.
»Hur ofta jag varit här, så gick jag aldrig härifrån utan att ha fått något», sade hon. »Gamle Anders Örn var rik i sin fattigdom.»
»Förmodligen kom ni sällan hit tomhändt», anmärkte doktor Hessel med en blick på den lilla korg hon medfört, men hvars innehåll nu ej behöfdes här.
»Ja, sådant. Men hvad är det jämfördt med hvad jag fick i utbyte? Han hade icke lärdom, men han hade hvad mera är, erfarenhet, och af den gaf han mig.»
Hon drog sin hand ur doktor Hessels och gick fram till den döde. Varsamt smekte hon den fårade pannan. Så gärna hade hon velat be den döde taga en hälsning hem; kanske var det ej för sent ännu.
Efter detta tysta afsked lämnade hon stugan följd af doktor Hessel.
De gingo sida vid sida som i en ljus dröm. Den död de gemensamt bevittnat hade ej haft något afskräckande med sig, den hade blott stämt dem till allvar och slutit dem närmare tillsammans.
Solen strålade nu utan hinder, dess sken föll klart öfver deras väg. Luften var så stilla, ren och frostig. Naturen firade advent.
Doktor Hessel kunde ej tala om något annat än det, som låg hans hjärta närmast. Därför stannade han och frågade Elisa, om hon ville bli hans. Med henne skulle hans lif blifva en vandring i ljuset, utan henne kunde han gå förlorad.