Han stod framför henne allvarlig, genomträngd af ädel känsla och rent uppsåt. Intet ämnade han dölja för henne, och han var beredd att svara uppriktigt på allt, som hon kunde finna för godt att fråga.
Men hon räckte honom utan tvekan sin hand. Hon hade ju nyss hört honom bedja, och för hennes ögon stod han nu i verkligheten sådan, som hon alltid sett honom i sin aning och förhoppning. Hon trodde på honom utan en skymt af tvifvel.
»Du gör mig inga frågor?» sade han.
»Det behöfver jag ej», svarade hon; »vi veta hvar vi ha hvarandra.»
Han undrade om hon verkligen visste det, och han tvekade att begagna sig af hennes goda tro.
Men om hon inga farhågor hyste, hvarför skulle han väcka dem? En narr är den, som icke griper sin lycka, tänkte han och grep den. Att hon ingenting skulle förlora genom sin tillit, det ämnade han bli man för.
På kvällen denna dag, då Elisa kommit in i sitt rum, kände hon behof af att samla sig i stillhet. Det dröjde en stund innan känslornas svall lade sig till ro. Hon drog ut sin låda och letade fram Sven Rises lilla blad och läste orden: »Två mig, att jag må snöhvit varda!» De ljödo till henne som ur fjärran, men hon ville, att de skulle bo i hennes hjärta under glädjen så väl som i sorgen. Intet begär fick bli starkare än det, som denna bön uttryckte. Hon kände faran af jordisk lycka. Tanken att den förbindelse hon ingått också skulle medföra smärta och sorger, icke endast lust, förekom henne ej hemsk utan snarare lugnande. Målet fick ej skymmas undan af någonting, ingen fick bli henne kärare än hennes himmelske brudgum.
»Två mig att jag må snöhvit varda, två oss!» bad hon innerligt.
35.
Elisa sydde och doktor Hessel såg på. Majoren gick af och an i rummet och berättade. Det bekymrade honom föga, att hans auditorium kände till historierna lika bra som han själf. Elisa kunde dem ord för ord utantill, så ofta hade hon hört dem, men hon satt tyst och hörde på, detsamma gjorde doktor Hessel, och det var allt hvad majoren begärde. Plötsligt afbröt han sin monolog och frågade hvad klockan var.