»Så kan väl heller ingen fördärfva den andra, och således blir jag oskadlig för din syster. Egentligen tycker jag det hade varit dig värdigare att ha gifvit mig välsignelse med på vägen i kväll.»
Med dessa ord gick doktor Hessel tillbaka till bröllopsgästerna utan att invänta svar.
Gustaf Adolf sökte ensamheten i sitt rum. Detta samtal hade upprört honom. Var det ej naturligt, att han först och främst skulle ömma för sin älsklingssysters lycka? Hvad angick honom Alfred Hessel i jämförelse med henne? Ja, naturligt var det nog att känna så, men var det rätt? Fick han låta de naturliga banden sammansnöra hjärtat så hårdt, att det ej förmådde vidga sig till den stora kärlek, som omfattar alla? Var ej Alfred Hessel hans nästa fullt ut lika mycket som Elisa, och borde han ej som Kristi lärjunge ömma för denne mans välfärd mer än för sin systers känslor? Samvetet hade blott ett svar på denna sista fråga. Men gällde det blott hans systers känslor, gällde det ej mycket mer för henne? Hvem skulle bli den starkaste, af de två? Hvem skulle segra och få den andra med sig?
Det knackade lätt på dörren. Gustaf Adolf kände väl igen denna knackning. Innan han svarat stod Elisa på tröskeln. Brudslöjan böljade som en sky omkring henne, ögonen strålade som stjärnor under myrtenkransen, rörelsen gjorde henne genomskinligt blek i marskvällens skymning.
»Jag ville inte fara hemifrån utan att säga farväl till dig», sade hon.
Varsamt slöt han henne i sina armar, han ville ej skrynkla hennes slöja eller bringa hennes krona på sned. Men kraftigt var ändå hans famntag. Utan ord ville han säga henne hur stark och beskyddande hans broderskärlek var, hur hon alltid kunde räkna på honom.
»Gud vare med dig», sade han; »låt aldrig någon eller något rycka dig ur hans hand!»
»Hans hand är stark och hans tag är fast, det vet du», svarade hon tillitsfullt.
Utan att ana det hade hon besvarat den fråga, som nyss oroat honom. Hvem var den starkaste? Icke hon, men han som bevarade henne.