Det var vår. Elgsjön speglade en klarblå himmel och björkarna kring doktorsbostället stodo högtidsklädda. Deras stammar lyste hvita mellan hängande grenar, hvilkas löfverk i utvecklingen hunnit det förtrollande så snart öfvergående stadiet af vårens finaste jungfruliga grönska. Barrskogen på Elgsjöns höga stränder hade också anlagt ljusgrönt. Allt var friskt, dammfritt och rent, och gladt ljöd bruset från det hvitskummande vattenfall, hvari Elghyttans å tog språnget ned i sin efterlängtade, lugna sjö. Skogen var full af röster, de bevingade skarorna hade återkommit från södern och uttryckte nu i jublande kör sin förtjusning.
Elisa Hessel kom gående mellan björkarna ned till stranden. Hon hade suttit inne vid sitt arbete och fått underliga tankar. De oroade henne; hon ville ifrån dem och tog därför sin tillflykt till naturen.
Vid stranden var en brygga, och där låg en eka. Elisa löste den och rodde ut på sjön. Först rodde hon raskt och hvilade sedan på årorna en stund, lyssnande till vårens jubel rundt omkring, men förmådde ej ryckas med i naturens stämning som hon ville.
Då hörde hon sitt namn ropas från stranden. Några årtag förde henne dit, och doktor Hessel hoppade i ekan. Han öfvertog årorna, och Elisa satte sig i aktern.
»Så, du friskar upp dig med en liten roddtur i ensamheten», sade han. »Tur hade du också att träffa på mig.»
Hon smålog, men han lade märke till ett visst vemod i detta leende.
»Hvad är det, älskade? Hvarför är du inte riktigt glad i dag?»
»Åh, det är ingenting», svarade hon undvikande.
»Det är något, det ser jag nog. Fram med det!»
Hon tvekade.