»Det är ingenting annat än dumheter af mig», sade hon urskuldande sig själf eller någon annan; »jag vet ju att icke alla kunna vara lika.»
Då hon tystnade, svarade han ej, utan väntade på att hon skulle fortsätta. Men äfven hon teg. Inte kunde hon väl säga honom, att hennes äktenskap icke riktigt blifvit hvad hon väntat. Hon saknade denna inre, djupa förtrolighet, som hon trott skola blifva en nödvändig följd af den yttre föreningen. De voro ju ens i lifvets viktigaste fråga, hvarför kunde de då ej otvunget vidröra den? Hon hade gjort det i början. Det föll sig naturligt för henne att gifva honom del också af de fröjder och sorger, som härrörde från Andens lif. Men vid sådana tillfällen antingen teg han eller svarade han henne med vackra, tilltalande, men dunkla ord. I början hade hon tyckt om det, men i längden tillfredsställde det henne ej.
»Sörjer du öfver någon olikhet mellan oss?» frågade han slutligen.
De nalkades hemmets strand. Han hvilade på årorna, och ekan gled fram med aftagande fart öfver vattenspegeln.
Hon såg hastigt upp och mötte hans blick. Så underligt, det låg medlidande i den. Han såg på henne, som om hon varit en patient, den han mot sin vilja måst vålla smärta. Han visste tydligen, hvad som oroade henne, och kunde förklara det bättre än hon. Skulle han tillika kunna bota det?
»Känner du också den?» frågade hon.
»Jag känner den inte, men jag vet om den; med dig är det tvärtom, märker jag.»
Hon såg frågande på honom. Hennes oro ökades. Medlidandet i hans blick växte till ömhet, då han fortfor:
»För mig ter sig skillnaden oväsentlig, och den skall nog synas så för dig också, bara du hunnit sätta dig in i att den existerar.»
Han talade lugnande, operationen skulle snart vara öfver, den var icke alls så farlig, som hon trodde.