Då reste hon sig och såg på honom med en smärtfylld, bönfallande blick, som bad: väck mig ur min onda dröm!
Hvarför skulle den här saken gå henne så till hjärtat? Icke ligger det väl så oerhörd vikt vid hvilka föreställningar man råkar hafva om ofattbara ting, tänkte han.
Tigande räckte han ut handen och hjälpte henne upp på bryggan. Sedan gingo de fram under björkarnas vårfina, solbelysta hägn.
»Är jag icke värd, att du talar ett ord till mig?» frågade han och stannade.
Hon såg på honom, men kände, att hon ej kunde göra det med samma ögon som förr. Han märkte detta och skulle blifvit förargad, om han icke sett att hon verkligen led.
»Om jag felat emot dig, så har jag gjort det endast af kärlek, och är inte det en förmildrande omständighet?» frågade han.
»Jag tänker inte på om du felat mot mig», sade hon.
»Men det skall du. Du skall förebrå mig, gräla på mig och kalla mig skrymtare, usling, hvad du vill; allt är bättre än att du lider som ett offerlamm och ser ut som en martyr», utbrast han.
Hon skulle velat säga honom, att hon icke alls led för sin egen skull i denna stund, men han fortfor utan att ge henne tid till svar:
»Kom i håg, att vill du vinna mig för din tro är ditt allra bästa vapen kärlek, ej bara förlåtelse utan kärlek.»