Hon räckte honom sin hand, mer förmådde hon ej just nu. Han ledde henne till en bänk mellan två björkar och försökte tala om annat, men det lyckades illa. Tystnad sänkte sig öfver dem. Han var den första, som bröt den. För att trösta henne citerade han bibeln och talade om hur hustruns rena umgängelse kan vinna mannen.
»Hur skulle mitt lif kunna vinna dig, du, som har tillfälle att se det på så nära håll?» svarade hon nedslagen och tänkte med bäfvan på sin svåra och ansvarsfulla uppgift.
Aldrig skulle hon själfmant vågat åtaga sig den. Hur hade hon kommit att stå på en dylik post, hade hon själf ställt sig där eller hade Gud fört henne dit? Frågan föreföll henne lifsviktig, ty blott i det senare fallet kunde hon hoppas på Guds välsignelse. Öfver ett själfrådigt tilltag hvilar den väl icke?
»Du har redan gjort underverk med mig, Elisa», sade han i samma tröstande ton som nyss. »Utan dig vore jag icke nu en stadgad och verksam man. Hade du förskjutit mig, skulle jag återgått till mitt forna äfventyrslif utan håll och ankargrund. Har du då ej vunnit åtminstone något?»
Hon greps af ett oändligt förbarmande med honom, och hennes ögon fylldes af tårar.
»Kanske hade du på de vilda vägarna förr vunnit frälsningens kunskap än nu, då du tycker dig vara åtminstone något», sade hon fastän viss om att ej bli förstådd.
Han fann hennes yttrande alltför barockt för att kunna besvaras, men tåren i hennes öga syntes honom värd uppmärksamhet.
»Hvarför gråter du? Därför att jag går till helvetet? Är det dig då rakt ingen tröst, att jag går dit litet mindre gint och litet finare än jag annars kanske kunnat?»
»Tala ej så», bad hon.
Han smålog och försökte trösta henne med sin ömhet. Åh, hvad det gjorde henne ondt om honom, som ej hade annat att hålla sig till i lifvet än en svag kvinna, hvilkens kärlek till honom gjorde henne dubbelt svag!