»Åh, se fröken Elisa!» utbrast hon glad.
Doktorinnan Hessel blef ännu ofta kallad fröken Elisa af gammal vana. Folket, som lärt älska henne under detta namn, hade svårt att vänja sig vid det nya.
»Jag hörde af min man i middags, att det stod illa till, så jag måste gå hit och se om er», sade hon deltagande.
»Ja, Karlsson är så sjuk», svarade Signe med ett lugn, som kunnat missförstås, men Elisa visste att ångest doldes bakom denna skenbara likgiltighet.
»Får jag gå in till honom?»
»Åh visst», svarade den unga hustrun tacksamt.
Elisa tänkte lägga lillen tillbaka i vaggan, men Signe tog honom och lade honom i Annas knä. Hon gjorde det som den naturligaste sak i världen.
»Inte kan hon hålla honom», utbrast Elisa.
»Hon? Jo då. Hon får lof att vänja sig», sade modern.
Elisa klappade det lilla lingula flickhufvudet och rördes af det förståndiga uttrycket i de blå barnaögon, som sågo upp till henne.