Signe hade öppnat dörren och stod väntande. Elisa gick in. Hon fann den sjuke mycket illa däran. Febern var våldsam. Den skötsel doktorn föreskrifvit tog vårdarinnans krafter mycket i anspråk.
»Hur skall du stå ut, Signe?» frågade Elisa med en orolig blick på den stackars hustruns bleka kinder och af nattvak röda ögon.
»Det får väl gå så länge det går», svarade denna med den resignerade, sega ihärdighet, som ofta utmärker kvinnan af folket.
»Har du ingen, som kan hjälpa dig?»
»Per Ers Hanna och Emma i Hagen ha nog hjälpt mig ibland, då de kunnat komma ifrån, men i natt är han så sjuk.»
»Så du vågar inte lämna honom åt någon annan?» ifyllde Elisa med sympati. »Det förstår jag så väl. Men du står inte ut, om du ej får sofva, och det här tillståndet kan räcka länge.»
Signe svarade ej, och Elisa funderade.
»Skulle du våga somna, om jag lofvade vaka hos honom?» frågade hon.
»Det förstås, men något sådant kan bara inte komma på frågan.»
»Hvarför inte? Kunde jag bara få ett bud till min man, så gick det nog.»