För den saken visste Signe råd. Skomakar Långs Anders skulle snart komma och hämta mjölk. Han bodde åt doktorns till och kunde taga bud med sig. Men hvad skulle doktorn säga? Ja, det var Elisa inte så alldeles säker på, men behöll sina farhågor för sig själf, i hopp om att hennes man, som bäst visste hur sjuk hans patient var, skulle låta henne få sin vilja fram. Hon skref därför några rader, som Anders fick med sig. Då hon såg den lättnad hennes erbjudande gaf den stackars uttröttade hustrun, var hon glad åt sitt beslut.
Signe lade barnen, men innan hon själf gick till sängs, stod hon en stund vid sin medvetslöse mans bädd.
Elisa förstod att sätta sig in i andras känslor. Hennes hjärta intogs af det största deltagande och af ett begär att trösta.
»Gud råder för lif och död, och han älskar mer än en moder», hviskade hon.
Den unga hustrun stod tyst. Det ryckte i ansiktet, men hon behärskade sin rörelse.
»Gud vill dig något med detta, Signe. Laga att han får hvad han vill.»
»Hvad vill han?»
»Han vill draga dig till sig, närmare till sig», sade Elisa. »Det underliga är, att vi finna honom lättare i nöden än då allt är ljust och bra. Och det vet han, därför är det icke hårdhet utan bara kärlek af honom att sända oss det som är svårt.»
Elisa kände, att hennes ord blefvo mottagna, fast hon intet svar fick.
»Gå nu till sängs och var alldeles lugn; jag vakar», sade hon sedan.