»Aldrig kan jag tacka doktorinnan nog», sade Signe och lade sig som hon var på en improviserad bädd och somnade snart.
Elisa njöt af att se henne sofva och rörde sig ljudlöst kring den sjuke.
Efter en stund hörde hon bullret af vagnshjul på vägen. Då vagnen stannade vid grinden, smög hon till dörren, orolig att den sömn, som hon var så glad åt, skulle bli störd. Det klack till i henne, när hon såg att det var hennes man, som kom, och att han hade med sig en af jungfrurna. Elisa förstod hvad detta betydde, och hon beredde sig till motstånd. Hon gick ut på förstugubron och sköt sakta till dörren efter sig, läggande fingret på läpparna för att anbefalla tystnad.
»Brita stannar här i natt, så att du slipper», sade doktorn.
Elisa bad Brita gå in och se till den sjuke.
»Jag kommer strax efter», sade hon.
Brita lydde.
»Du följer mig hem nu», sade doktor Hessel. »Hur kan du bara tro, att jag skall låta dig vaka här?»
Elisa talade om för honom hur nödvändigt det var, att den stackars hustrun fick sofva, och hur denna icke hade ro att lämna sin sjuke mans vård åt hvilka händer som helst.
»Jag har lofvat henne att vaka, och nu sofver hon. Du förstår väl, att jag inte kan bryta mitt löfte och bara försvinna.»