»Väck henne då och säg, att du nu reser hem med mig. Brita kan mycket väl göra hvad som fordras.»
»Men Brita såg missnöjd ut. Tag henne med hem igen och låt mig stanna här.»
»På inga villkor.»
»Jag är inte det minsta trött.»
Elisas röst blef så bönfallande. Hon visste väl att med trots fick hon honom ingen hvart, men den bedjande blicken i hennes ögon brukade han ha svårt att motstå. I kväll måtte han dock ha stålsatt sig.
»Det är bra, då har jag ej kommit för sent», sade han blott. »Jag skall gå in och se om den sjuke, sedan åka vi hem, du och jag.»
Hon ställde sig i vägen och lade handen på hans arm.
»Alfred, låt mig få min vilja fram bara denna enda gång», bad hon. »Du vet hur mycket som beror på skötseln, och Brita kan inte sköta honom som jag. Vi få inte vara själfviska.»
Han sköt sakta undan henne och gick in utan att svara.
Hon stannade där hon var. Harmen svallade upp inom henne, ty hon var ej alldeles fri från den häftighet, som låg i släkten. I grund och botten var hon också stolt och själfrådig, mera van att lydas än att lyda. För samvetets bud kunde hon böja sig och äfven för människors, om de voro rimliga, men i detta fall tyckte hon det var hans plikt att gifva efter. Hans obeveklighet och hans envishet att ej fästa afseende vid hennes talande skäl retade henne, och hon blygdes att bli hemförd mot sin vilja som ett barn. Mest plågade henne dock tanken på Signes missräkning. Hon vågade ej hoppas, att han skulle ge med sig; det vore ju alltför snöpligt för honom att återvända med Brita igen, utan att ha lyckats drifva sin vilja igenom. Så äkta kvinnlig var hennes känsla, att hon knappast ville det heller, när det redan gått så långt. Hvarför kunde han då ej låtit henne vara i fred?