Efter en stund kom doktorn ut.
»Det är rangeradt», sade han. »Brita vet hvad hon har att göra och reder sig bra med det. Kom nu!»
»Men Signe?» invände Elisa.
»Hon sofver godt.»
»Hon sofver på mitt löfte att vaka hos hennes man; jag kan inte smyga mig undan, inte ens för din skull.»
Något af den harm hon kände röjde sig i tonen, och omedvetet rätade hon på sig. Var det verkligen hennes mening att trotsa honom? Då skulle han en gång för alla lära henne inse det lönlösa i sådana försök. Han gick återigen in i stugan.
Elisa följde honom orolig, men hann icke hejda honom, innan han väckt Signe. Yrvaken satte sig den stackars hustrun upp och hörde halft i sömn doktorns förklaring, att Brita intagit sin frus plats vid den sjukes bädd, men att Signe godt kunde sofva och vara lika lugn för det.
»Det är jag, som bryter doktorinnans löfte, icke hon själf», tillade han.
Sedan lämnade han rummet. Elisa hade gått före honom ut. Hon var besegrad.
Han bjöd henne armen. Hon tog den motvilligt, skulle helst låtit bli, men skämdes att visa sin vrede på ett småaktigt sätt. Tigande gingo de bort till trillan.