Hon var af naturen långsint, och så länge hon var ond kunde hon icke se någon i ögonen eller utan svårighet tilltala den hon var förargad på. Som kampen mellan samvetet och vreden fortgick hela vägen hem, varade därför tystnaden också.
»Gå in i salen; jag har sagt till om kvällsvard åt dig», sade Alfred då han hjälpt henne ned.
Ej heller nu förmådde hon svara, utan gick tigande in.
Med ansträngning hade hon druckit en kopp te och ätit en smörgås, då kokerskan kom med en varm rätt.
»Åh, kära Mari, inte orkar jag mer!» utbrast Elisa förskräckt.
»Men det är ju doktorinnans favoriträtt», sade Mari öfvertalande.
Mari var en tjock och välvillig kokerska, som bidrog till trefnaden i huset mer än man anade.
Elisa skakade på hufvudet.
»Jag kan inte, Mari», sade hon bedjande.
»Försök», uppmuntrade Mari. »Doktorn blir ledsen annars. Han sa’ särskildt till om den här rätten; han visste att frun tyckte om den, sa’ han. Och det var för att jag skulle laga den, som inte jag fick fara och vaka. Jag ville det, ser doktorinnan, men Brita kan ju inte laga bra, och den här rätten förstår hon sig inte alls på att laga så, som den skall vara, och doktorn var angelägen om, att frun skulle få något riktigt godt i kväll; frun åt så litet i middags, sa’ han.»