Besegrad satte Elisa sig åter till bords. Detta bevis på kärleksfull omtanke rörde henne och kom samvetet till hjälp. Vreden var öfvervunnen.
Sedan hon slutat måltiden, dock utan att göra den så mycken heder, som Mari skulle önskat, gick hon till sin mans rum.
»Du kom ej in i salen?» sade hon.
»Nej, jag åt innan jag for», svarade han.
»Skulle du nå’nsin trott att mat kan ha en själ?» frågade hon.
Han knappast drog på munnen. Förargelsen öfver hennes oförsonlighet grodde ännu inom honom, och han tyckte att någon sorts uppgörelse mellan dem varit mera på sin plats nu än ett resonemang om materiens själ.
»Det har jag verkligen aldrig tänkt på», svarade han likgiltigt.
»Icke jag heller förr än i kväll», sade hon och petade en tjuf från ljuset, hvarunder lågan klart upplyste hennes ansikte. »Jag såg den i min favoriträtt, som du sagt till om.»
»Uppskattade du den?» frågade han blidkad af detta erkännande.
»Förstår du att den lärde mig blygas?»