Hennes röst var vek, och hon tycktes fortfarande mycket upptagen af ljuset.
»Blygas för hvad?»
»Öfver att jag var så ond.»
Hon såg på honom nu klart och öppet som vanligt. Han undrade, hur det kom sig, att när hon böjde sig, tycktes hon i själfva verket endast växa högre. Det tyckte han om.
»Du hade skäl att bli ond», sade han beredvilligt.
»Icke att bli ond, det kan aldrig försvaras», genmälde hon.
»Nu är du väl kategorisk», sade han leende; »dina grundsatser och påståenden äro i allmänhet alltför ideella att kunna hålla streck i vår krassa verklighet; du glömmer i din räkning med lifvet så många faktorer.»
»Men icke de viktigaste.»
Han skakade på hufvudet.
»Du ger vikt åt det obetydliga. Jag finner din lilla vrede fullt ursäktlig.»