»Om du sade förklarlig, så vore jag kanske af din mening», sade hon, »men det förklarliga kan ofta dock vara orätt.»
»Nå väl, det var mycket orätt af dig att bli ond, men jag förlåter dig. Är du nöjd nu?»
»Ja, till hälften.»
»Hvad är det som fattas?»
»Jag har mycket mer att säga dig, men vet inte om jag vågar.»
»Hvad är det för nonsens? Inte våga! Kom här och säg mig allt. Jag är inte så förkrossande i min vrede som somliga.»
Han satte sig i soffan och drog henne ned bredvid sig.
Hon tvekade att tala allvar med honom, då han var i skämtsamt lynne.
»Du älskar mig både för mycket och för litet», började hon.
»Jaså. Det där förefaller mig nästan som en motsägelse, men kanske det finns något inre sammanhang.»