»Du är full af motsägelser i kväll», sade han blott.
»Jag rördes af ditt kärleksbevis, men hade hellre sett att du tänkt ut det bästa för din patient. Det hade varit din plikt, men du tänkte bara på mig. Jag stod dig i vägen. Du älskar mig för mycket ibland.»
»Och när älskar jag dig för litet?»
»Jag får ej vara för dig annat än din hustru. För människan i mig har du intet intresse.»
»Hvad menar du med människan i dig?» frågade han, och hans tanke gick tillbaka till en scen han iakttagit på anatomisalen för några år sedan och hvad han därvid tänkt.
»Det är det, som ej skall dö i döden, Andens lif.»
Han teg, men det var ej hennes ord, som tystat honom, utan minnet af den tid, då han sträfvat efter detta Andens lif, hvarom hon talat. Hvarför frågade han ej längre efter det, nu sedan han vunnit henne? Hade han aldrig begärt det för annat än att bli henne värdig? I denna stund erfor han något, som liknade saknad efter sökandet.
Hon visste icke hvad han tänkte, såg blott hans allvarsamma min och frågade i mildrande ton, om hon hade talat för rent ut.
»Du har för mycket samvete i din kärlek, Elisa. Du ledes ej endast af ditt hjärta i ditt förhållande till mig, som jag i mitt sätt mot dig, det är därför du icke förstår mig.»
»Samvetet är kärlekens salt», sade hon.