Gud välsigne älskade Morfar
ber lille Sven.»
Det var allt, som stod där, men majoren kunde ändå inte läsa till slutet utan att behöfva putsa sina glasögon igen. Det dröjde också länge, innan han fått nog af brefvet, och då lade han det under hufvudkudden i en afsikt besläktad med skolgossens, när han stoppar dit läxboken. Majoren visste med sig, att han under sitt flydda lif nog icke så ofta låtit Gud bära sig, och han tänkte, att det oskyldiga barnets välsignelse och Guds löfte om räddning kunde vara en god hufvudkudde att hvila på.
40.
Följande dag var söndag, och Gustaf Adolf predikade högmässan. Han tyckte alltid så mycket om att tala i sin fädernebygds kyrka, och folket tyckte ej mindre om att höra honom.
Efter gudstjänsten blef han länge uppehållen på kyrkbacken, ty många ville trycka hans hand och tala vid honom. Därför hade han sagt åt de sina, att de ej skulle vänta på honom, utan åka hem; han föredrog dessutom att gå.
Då han ändtligen blef fri, satte han af i sin vanliga friska fart, »liksom skjuten ur en kanon», som majoren brukade säga om honom.
Strax utanför kyrkogårdsgrindarna blef han dock hejdad af Elisa, som stod och väntade för att få hans sällskap hem.
De njöto alltid af att vara tillsammans på tu man hand, dessa två. Det förekom så sällan numera. Gustaf Adolfs besök på Elghyttan voro både sällsynta och korta, och många voro de, som då lade beslag på honom.
»Hvilken väg ska’ vi gå?» frågade Elisa.