»Genvägen förbi Elgsjön, så att jag får en liten titt på ditt hem», svarade han.
De hade mycket att tala om. Förtroligheten tycktes ej ha lidit något men af att omständigheterna höllo dem åtskils mer än förr.
För Gustaf Adolfs öppna natur föll det sig ej svårt att tala om det inre lifvet, men Elisa var i det fallet mera sluten och hade till följd af de förhållanden, i hvilka hon lefde, blifvit det i högre grad. Emellertid erfor hon nu en riktig lisa af samtalet med honom, som var den enda människa inför hvilken hon kände sig hågad att öppna sitt inre.
De talade om sin älskade Herre och detta underbara, fördolda lif med honom, detta lif, som aldrig kan fattas utan att lefvas. Båda hade de haft ganska likartade erfarenheter, de hade mer och mer lärt sig lida af den egna synden, men just af detta lidande drifvits till ett alltmer uteslutande beroende af Jesus Kristus. Gustaf Adolf tycktes dock mera besjälad af den onämnbara glädjen, än hans syster var.
»Är det inte stort att midt under förkrosselsen få känna vissheten om att vara Guds egen trots allt?» utbrast han med samma friska hänförelse som i ungdomen. »Att en sådan som jag kan få känna hur min sak är Guds och hans min! Gud själf är i borgen för min frälsning, jag står och faller med honom, det är trygghet.»
Elisa instämde, men hennes tonfall var icke dess mindre sorgset.
Han betraktade henne uppmärksamt. De hade hunnit fram till Elgsjön och stannat på den punkt, där man ser öfver till doktorsbostället på andra stranden. Byggnaden skymtade fram mellan björkarna, hvilkas höstgula löf glänste i solskenet. Elisas ögon fylldes af tårar under det hon såg dit öfver.
»Hvad är det?» frågade han mildt.
Hade lifvet böjt hans själsstarka syster? Han mindes sig aldrig ha sett henne modlös förr.
»Jag har en synd på mitt samvete, som jag tror är en af de svåraste», svarade hon sakta.