»Om så än vore, så är Guds nåd större än ett förfeladt lif. Allt, som du dömer hos dig, förlåter Gud.»
»Ja, jag tror det, jag tror att om jag doge nu, blefve jag salig för Jesu Kristi skull», hviskade hon, »men hvad skall jag svara Gud, när han frågar mig efter Alfred?»
»Jag tror knappast, att han frågar dig efter honom. Det är snarare du, som får fråga Gud efter Alfred, ty frälsningen är Guds sak och icke din.»
»Men är det ej min uppgift att vinna honom? Så har jag fattat den, och det har varit min främsta tanke under ett snart tioårigt äktenskap.»
»Din kärleks utsäde skall nog blifva välsignadt och bära sin frukt, när Herrens tid kommer.»
»Jag har ej sett ett spår till det än», sade Elisa, gifvande fritt lopp åt sin modlöshet för lisan af att blifva uppmuntrad. »Det tycks mig tvärt om, som om Alfred vore likgiltigare än någonsin för Gud.»
»Det kan tyckas så, men behöfver icke vara så», sade Gustaf Adolf. »Men äfven om det är det, kan ett enda ord af Gud rycka upp honom ur hans likgiltighet och slå ned hans motstånd.»
»Hvarför uttalar då inte Gud det ordet?»
»Han ser väl inte stunden vara inne än, hans förberedande verk är kanske icke gjordt ännu. Har du inte märkt hur ett ord af Gud, som du hört och läst hundra gånger, utan att det särskildt gripit dig, plötsligt får lif för dig och ingår med sin omskapande kraft i din varelse?»
»Jo, den erfarenheten har jag gjort», svarade hon eftertänksamt, och hennes blick ljusnade af dessa det dolda lifvets heliga minnen, hvilka hans ord frammanade.