»Och hvad var orsaken, att ordet med ens blef så lefvande för dig, om inte den, att inom dig vaknat ett behof, som liksom törstade just efter detta ord?»
»Men Alfred har inga andliga behof», sade hon, och ögat fördunklades åter, då tanken gick tillbaka till hennes man; »han är nöjd med sig själf och begär ingenting, som Guds ord kan ge.»
»Gud kan väcka dessa begär.»
»Hur? Det förefaller mig alldeles omöjligt.»
»För Gud är ingenting omöjligt. Fasthåll det!»
»Gustaf Adolf, det är bara med dig jag kan tala så här om min man, det förstår du nog», sade Elisa och tillade i låg ton: »han förefaller hård som sten mot Gud. Sådan var han ej före vårt giftermål och heller inte de första åren, utan har blifvit det så småningom. Kan det vara min inverkan, min ovishet?»
Gustaf Adolf dröjde en stund med svaret.
»Det tror jag icke», sade han slutligen; »naturligtvis har du fel, men du lefver dock ett uppriktigt lif inför Gud och är hans; är det inte så?»
»Jo», svarade hon med något af Petri bedröfvelse, då han svarade Jesus: Herre, du vet allting, du vet att jag har dig kär.
»Ser du, Elisa», återtog Gustaf Adolf, »jag tror inte felet är ditt, utan det måste bestämdt gå som med Alfred för hvar och en, som lefver i ständig beröring med en sann Jesu lärjunge, men medvetet motstår det inflytandet: han blir förhärdad eller förslöad. Men», tillade han tröstande, »Gud kan krossa hälleberg.»