»Åh, det måste bli med hårda slag», sade Elisa skakad af en lätt rysning.
Gustaf Adolf, som trodde att hon frös af att stå stilla, började gå vidare med hennes arm under sin.
Äfven i dag var det middag på Elghyttan, men blott för familjen och kyrkoherdens.
Framkommen uppsökte Elisa genast barnen. Lille Sven kom rusande emot henne med glädjestrålande ögon. Han hade ej sett sin mamma på hela förmiddagen och hade därför så mycket att tala om för henne.
41.
Doktor Hessel, Gustaf Adolf, Helmer Bro och kyrkoherden rökte sina eftermiddagscigarrer ute på terrassen.
Den nye kyrkoherden, som för icke så länge sedan efterträdt den gamle prosten, var en mycket tilltalande personlighet. Han och Gustaf Adolf kände sig starkt dragna till hvarandra. Båda voro uppriktiga, ärliga naturer, men under det kyrkoherden var spekulativt anlagd och hade en stark böjelse att behandla religionen vetenskapligt, föraktade Gustaf Adolf lärdomen och ansåg förnuftet som en mycket dålig vägvisare i Guds rikes hemligheter. I följd af denna olikhet mellan dem blef deras samtal lätt en mycket liflig dispyt, hvilken dock fördes så, att de voro lika goda vänner om ej bättre vid dess slut, än de varit vid dess början. Denna eftermiddag kom talet att falla på den moderna bibelkritiken. Helmer Bro försvarade den, kyrkoherden fann åtskilligt godt i den, men Gustaf Adolf fördömde den. Doktor Hessel följde med blicken den fina blå rök, som från hans cigarr steg rakt upp i den stilla höstluften. Han åhörde samtalet med öfverlägsen likgiltighet, då och då nedlåtande sig till en anmärkning.
»Min käre Spitzenholdt», sade kyrkoherden, »du måste väl ändå erkänna, att bibeln ej är alltigenom gudomlig. Den är dock tillkommen genom människors bemedling.»
»Ja, men ’de heliga Guds män hafva talat rörda af den Helige Ande’.»
»Det förstås; icke dess mindre ingår mycket rent mänskligt i bibeln, och det är att skilja detta från det rent gudomliga, som är kritikens uppgift.»