»Jag anser dock, att äfven förnuftet har rätt att vara med i religionen och bli tillgodosedt», sade Helmer Bro.
»Man skall vara barn i ondskan, men ej i förståndet», instämde kyrkoherden.
»Hur skall du nu reda dig mot båda dina meningsfränder, G. A.?» frågade doktor Hessel, för korthetens skull tilltalande Gustaf Adolf med hans initialer.
»Visst skall förståndet vara med i religionen, men det måste liksom människans alla andra förmögenheter underordna sig trons och kärlekens lydnad», svarade Gustaf Adolf. »Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjärta och af all din själ och af allt ditt förstånd och af all din kraft. Men det står älska och icke kritisera.»
Han talade med glöd och lif. Hans värme steg dock ej till hetta så lätt som förr. Kanske hade åren lugnat hans ifriga sinne, men antagligare är, att det förtroliga, mångåriga umgänget med honom, som var mild och ödmjuk af hjärtat, gjutit saktmod i denna lifliga själ och gifvit hans nit mer af kärlekens eld än af harmens.
»Hvem kan fylla det budet?» frågade kyrkoherden tankfullt.
»Den, som af hjärtat kan ge rätta svaret på den fråga Jesus strax efter lagens främsta bud ställde till mänskligheten.»
Gustaf Adolfs svar lyckades rycka upp doktor Hessel ur hans förnäma likgiltighet. Den evangeliske, som alltid predikade, att människan ingenting förmår annat än synd, kom nu med det påståendet, att någon skulle kunna uppfylla Guds lag. Det var öfverraskande. Doktor Hessel vädrade en slående inkonsekvens och blef intresserad.
»Jag påminner mig inte frågan», anmärkte han.
»Hvad synes eder om Kristus?»