»Och har du gifvit rätta svaret?»
»Jag fann det i en stund, då jag var förlorad och Kristus stod framför mig med handen utsträckt till min räddning och den frågan i sin blick. Min Frälsare! så ljöd mitt hjärtas svar. Att det var det rätta fick jag erfara, då han lyfte mig upp ur syndens dom och herravälde till Guds barns härliga frihet.»
»Och nu älskar du Gud af allt ditt hjärta, hela din själ, af allt ditt förstånd och all din kraft?» frågade doktor Hessel alltmer förvånad.
Gustaf Adolf dröjde med svaret, ty han var rädd att säga antingen för mycket eller för litet.
»Min kärlek till Gud», sade han slutligen, »är till arten fullkomlig, ty den är tänd af Jesu kärlek. Men den har ej genomträngt hela min varelse än så som den en gång skall göra det. Därför älskar jag inte Gud som jag ville, men Jesu Kristi kärlek fyller ut bristerna i min. Han är min ställföreträdare. Hvad han gjort för mig blir mig i tron tillräknadt, tills han fullbordat sitt verk med mig.»
»Ett i sanning bekvämt sätt», anmärkte doktor Hessel.
»Strider det ej mot all rimlighet, att en annans gärning skall tillräknas mig?» framkastade Helmer Bro.
Han var beredd på en storm från Gustaf Adolf, men denne förekoms af kyrkoherden.
»Historien visar att det har skett mer än en gång», svarade denne lugnt. »Se här ett exempel. Jesu fiender bland judafolket ville döma honom till döden, men de kunde icke, ty judarne hade icke makt att utfärda en dödsdom. Då förmådde de Pilatus att göra det. Han gjorde det, men tvådde sina händer och frånsade sig all skuld i den rättfärdige mannens blod. Då ropade judarne: hans blod komme öfver oss och våra barn! De togo Pilati gärning på sig, som om den varit deras, och Pilatus öfverlät sin handling till dem. Genom Jerusalems förstöring och folkets förskingring till alla länder visade Gud, att han stadfäst och gillat gärningens öfverlåtande. På samma sätt är det, då en människa ser Kristi rena lif och hans försoningsdöd för synden och hon i sitt hjärta känner: så ville jag dö och försona min synd, om jag kunde, och sedan lefva som han. Och Jesus svarar: tag min död, tag mitt lif som om de vore dina. Då stadfäster Gud öfverlåtandet och behandlar människan, som om hon lefvat Jesu lif och dödt hans död.»
»Det var ett utmärkt och klart exempel. Tack för det!» utbrast Gustaf Adolf förtjust.