»Jag har ej funnit på det själf», svarade kyrkoherden, som ej ville lysa med lånta fjädrar. »Jag har det från en min vän, en filosofisk teolog, med hvilken du skulle sympatisera, Spitzenholdt. Han har läst och tänkt mycket, gifvit förnuftet sin fulla rätt, men kommit till samma resultat som du, att det står långt under tron och måste underordna sig densamma.»
»Ja, se det.»
»Men han skulle aldrig ha kommit till det resultatet om man stäckt hans förnuft, då det först höjde vingen till flykt i tankens rike. Då hade han stannat i trots, nu däremot har han frivilligt återvändt till arken att hvila ut i sin barndomstro, sedan han sökt sig trött i de vises lärosystemer. Man kan ej tvinga någon att tro.»
»Icke mot hans vilja», medgaf Gustaf Adolf. »Men om en människa riktigt vill, så nog kan hon komma till tro utan alltför långa omvägar.»
»Säg icke det. Icke alla födas med trons nådegåfva, som du tycks ha gjort», sade kyrkoherden; »somliga måste kämpa sig fram till ljus genom årslångt mörker.»
»Tron ligger visst icke i min natur», sade Gustaf Adolf; »jag kämpade utan den och var nära att förgås, då den plötsligt skänktes mig som en Guds gåfva.»
»Dina svårigheter måtte ändå ej ha bestått i några förnuftstvifvel, det kan jag omöjligt föreställa mig», anmärkte doktor Hessel småleende.
»Jo, jag tyckte det var mot allt förnuft, att där kunde finnas nåd för en så eländig usling som jag. Skulle jag följt mitt förnuft, så hade jag då sannerligen aldrig kommit till Gud.»
»Känslan af synd är intet hinder, snarare en hjälp, när det gäller att finna vägen till Guds hjärta», sade kyrkoherden tankfullt.
»Således är det bra att synda», anmärkte doktor Hessel och blåste rent munstycket efter den bortkastade cigarrstumpen.