»Nej, men att känna sin synd», svarade kyrkoherden.
»Man kan väl inte känna den, utan att ha den», sade doktorn.
»Men man kan ha den, utan att känna den», inföll Gustaf Adolf i afklippande ton, ty han förstod att svågern blott ville snärja och retas.
»Syndakänslans fara är att den skall bli starkare än tron på Guds nåd; då går det som med Judas», sade kyrkoherden.
»Ja, det var min fara», sade Gustaf Adolf.
»Jag skulle nästan ha trott det. Hur kom du ur den?» frågade kyrkoherden intresserad.
»Jag hade en vän, den bäste jag någonsin haft. På hans uppmaning tog jag trossprånget i mörkret, och de eviga armarna sveko mig ej. Sedan den stunden och efter den erfarenheten har hvarken synden eller något lärdomsväder fått mig att tvifla på mitt barnaskap hos Gud. Hans trofasthet har bevarat mig.»
»Hvad hette din vän?» frågade kyrkoherden.
»Sven Rise.»
En stunds tystnad följde på detta namn. Gustaf Adolfs tanke gick tillbaka till flydda tider och den hänsofne ungdomsvännen. Han hade alldeles förgätit dem, som sutto omkring honom, då han återkallades till verkligheten af doktor Hessels röst.