»Jag tycker», sade denne, »att ni föråldrade teologer krångla till frälsningen alldeles i onödan. I våra upplysta tider behöfs till det icke längre utgjutet, oskyldigt blod och genomgripande sinnesrevolutioner, utan bara en liten språkförändring, som lyckligtvis redan är till största delen genomförd. Helvetet t. ex. finns icke längre annat än som svordom, och djäfvulen har fått gå samma väg. I bildadt folks språk förekomma ej dessa ord, än mindre deras begrepp. Snart tål man inte höra talas om den gamla hederliga synden heller. Man talar ej mer om röfvare och mördare, utan om stackars sjuklingar, som lida af tjuf- och mordmani. Argsinthet och ledhet heta nu för tiden nervositet. Det går med stormsteg framåt. Mänskligheten frälser sig själf; inte behöfs det någon Frälsare.»
Det var omöjligt att af tonen afgöra, om doktor Hessel gisslade den riktning han tycktes prisa.
»Lyckligtvis äro de numera icke många, som tro på helvetet och djäfvulen», sade Helmer Bro.
»Ja, lyckligtvis», instämde doktorn. »Och den, som är allra gladast öfver det, är nog djäfvulen själf. Han kan uträtta mer för mänskligheten, ju mindre den tror på honom. Med Gud är det tvärtom. Han borde lära sig af sin motståndare att göra sig oberoende af tron, annars blir han snart afsatt.»
»Tala ej i sådan ton om din Gud!» utbrast Gustaf Adolf och började gå af och an på terrassen.
Doktor Hessel iakttog honom road som alltid, då han lyckats bringa honom ur jämvikten.
»Du gör tiden sämre än den är, Hessel», sade Helmer Bro; »om den icke tror på djäfvul och helvete och mindre fråssar i talet om synden, så är tron på Gud och det goda ännu stark.»
»Stark! Nej, min vän, stark är den inte, och länge håller den sig knappast. Sedan man afskaffat den onda treenigheten har man börjat med den goda. Den Helige Ande, utan hvilken man enligt Gustaf Adolf ej begriper en mening i bibeln, är ju för den moderna teologen bara luft, och Guds Son reducerad till en vanlig människa. Ännu så länge låter man Gud sitta kvar på sin tron, men skall det så förblifva, får han allt vara beskedlig och skrifva under allt hvad den allsmäktiga mänskligheten beslutar.»
Gustaf Adolf tvärstannade framför doktorn och betraktade honom förbryllad och forskande.
»Jag tycker om hvad du säger, men inte sättet», sade han. »Hvad menar du egentligen?»