Doktor Hessel öppnade just läpparna till ett satiriskt svar, men hejdade sig. Elisa nalkades, hon var redan inom hörhåll, och han ville ej såra hennes öra. Han reste sig och gick emot henne.
»Jag har blifvit just som frusen af att sitta stilla; vill du gå mig varm ett slag?» frågade han och drog hennes arm under sin.
42.
Det var följande dag. Elisa satt i barnkammaren och skötte om sin minste pojke, då doktor Hessel inträdde. Han kom för att säga henne, att han ämnade resa med middagståget till närmaste hamnstad, hvarifrån han fått telefonbud från en sjökapten, som han känt och varit god vän med för länge sedan under sin vagabondtid. Kaptenen, som skulle ligga några dagar i hamnen, hade händelsevis fått höra, att hans för detta stallbroder fanns i närheten, och undrade om de ej kunde råkas.
»Jag reser nu med middagståget, och du skall ej vänta mig hem på ett par dar», slutade doktorn.
»Men hvarför bjöd du honom icke hit i stället?» frågade Elisa.
»Det föll mig icke in. Du och han passa ej ihop, om han är sådan han förr var, och det har jag intet skäl att betvifla.»
Elisa reste upp gossen i sitt knä. Han jollrade och hoppade i förtjusning. Fadern lät sin klocka dingla framför honom, och den lille grep skrattande efter den.
»Ack, Alfred, om du inte reste ändå!» sade Elisa med en bedjande blick.
»Hvarför skulle jag inte resa?»