»Nyckelhålet står ju öppet», sade Gustaf Adolf och visade bomullstussen.
»Stoppa genast dit den igen, din kanalje! Du är dig då lik!» sade majoren godmodigt skrattande åt sonens skämt.
På sin faderliga värdighet höll han aldrig och tålde godt, att man dref med honom.
Det var ej förrän på kvällen, sedan man sagt god natt, och Elisa och Gustaf Adolf af en tyst överenskommelse dröjt kvar efter de öfriga, som hon fick tillfälle att fråga honom om den mystiska meningen i hans bref.
»Jag anar, att du funnit en ny kärlek, som måste undantränga min», sade hon.
»Ja, jag har funnit en ny kärlek, men den skall icke undantränga dig», svarade han.
Hon märkte med vemod att, fast han såg på henne, var det icke hon utan det okända föremålet för den nya kärleken, som gjorde hans blick ljusare och varmare än hon någonsin tillförene sett den.
»Hvad heter hon?» frågade Elisa.
»Hon! Det är icke frågan om någon hon.»
»Icke?»