Elisa kände sig förbryllad.
»Men hvad menar du med allt detta? Tala rent ut. Hvarför håller du mig så här i spänning?»
»Elisa, jag har fått frid med Gud, jag har lärt känna och älska Jesus Kristus, min Frälsare», svarade han högtidligt och njöt af att få aflägga denna fulltoniga bekännelse.
Hon kände sig på en gång lättad och snopen. Det nya, märkvärdiga, som kommit in i hans lif och som hon både fruktat och känt sig dragen till, upplöste sig nu till rakt ingenting, tyckte hon. Och dock, när hon såg in i hans klara, öppna ögon, strålade henne något nytt och ovedersägligen verkligt till mötes.
»Hur har det gått till?» frågade hon mot sin vilja en smula kyligt.
»Jag kom för en tid sedan af en händelse, nej af Guds Andes dragning — fast jag då ej förstod det — att gå in i en kyrka, och där hörde jag en predikan, som träffade mitt hjärta, så att jag icke fann någon ro förrän jag fått frid med Gud. Elisa, har du frid med Gud?»
»Icke lefver jag i uppror mot honom.»
»Älskar du honom?»
»Jag vördar honom och söker uppfylla hans vilja så godt jag kan.»
»Det är icke nog. Du måste lära dig älska honom, du måste bli hans och han din.»