Just då vagnen svängde in i skogen, vände doktorn sig om och såg sin hustru stå under björkarnas brandgula löfverk, belyst af solen. Något längtansfullt och sorgset i hela hållningen slog honom. Blott ett par sekunder uppfångade hans blick henne, innan hon doldes af skogen.
»Jag kunde ju ha sagt henne ett vänligt ord», tänkte han, »men jag får väl säga så många fler vid hemkomsten.»
»Mamma gråter!»
Det var Sven. Han smög sin lilla hand i moderns.
Nu först märkte Elisa, att hennes ögon stodo fulla af tårar.
»Det går öfver strax», svarade hon och log mot Sven.
Men hennes leende var för sorgset för att kunna öfvertyga gossen.
»Hvarför är mamma ledsen?»
Själf glad, älskade han se andra glada.