»Men pappa kommer igen», sade gossen uppmuntrande.
»Ja, pappa kommer igen», upprepade hon drömmande och följde Sven, som drog henne ned till stranden.
Mamma måste se hans och Rigmors lilla barkskepp gå af stapeln. Hon satte sig på en sten.
Barnjungfrun gick på gången med lillingen på armen. Aslög tultade bredvid, men då hon fick syn på sin mamma, sprang hon skrattande dit. Elisa tog henne upp i famnen och lutade kinden mot barnets lockiga hjässa.
Barnet böjde sig undan, såg med en blå, klar blick in i moderns ansikte och klappade henne. Aslög liknade Sven i det fallet, att hon genast märkte om någon var ledsen, och icke gaf sig ro förrän hon lyckats trösta. Elisa kysste rörd de rosiga, mjuka kinderna och log.
»Mamma», sade Rigmor, »få vi inte fara ut och åka medan pappa är borta?»
»Kanske i morgon. I dag har hästen gått så mycket.»
»Åh, så roligt! Men säg inte kanske, lofva säkert!»
»Om det är vackert väder, åka vi till Elghyttan i morgon förmiddag.»
Barnen jublade. Elisa såg deras glädje och njöt af den, men på ett frånvarande sätt.