Elisa lade bort pennan och såg ut i den stjärnljusa natten. Hur öppen och strålande står ej himmelen öfver jorden! Hvarför äro människoögon så sena att se uppåt in i den?
En känsla af oändligt vemod grep henne. Hon sörjde med något af Människosonens djupa sorg öfver det blinda mänskosläktet, som icke ser sitt eget väl, icke känner den dag, då det sökt är.
Hon skulle velat ropa ut till all världen de bevekande ord hon nyss skrifvit till sin make, hon skulle velat ringa i sanningens stormklocka och väcka de sofvande.
Men beställsamma händer linda klockans kläpp med bomull, att den ej må ge för starka ljud och skära i mänsklighetens sjuka öra.
O Herre, slit bort de förfuskares verk och fräls dem själfva, om än genom eld! Uppväck dina trogna vittnen, bekläd dem med din starkhet och låt dem segrande framgå i striden mot ondskans andemakter! Tillkomme ditt rike!
Elisa skref ej mer, hon bad med brinnande hjärta. Aldrig förr hade hon så genomströmmats af denna vidgande kärlek till Gud och all världen, i hvilken alla de egna önskningarna uppgå som gnistor i den stora elden. Underligt är det att bönfalla Gud för hans egen sak, men saligt är det då ens själs starkaste begär blir ett med hans; då är bönen bönhörelse och striden seger.
43.
Vädret var vackert följande dag, hvarför barnen fingo sin utlofvade åktur. Till och med lilla Aslög fick följa med och var ej litet förtjust. Mamma körde själf, det brukade hon ofta, hennes hand var säker och Pålle lydig. Sven fick till sin stolthet hålla i tömmarna emellanåt.
På Elghyttan blefvo de mycket välkomna och måste stanna öfver middagen. Gustaf Adolf och Irene med familjer hade rest på morgonen, och majoren kände det rysligt tomt. Elisa och barnen kunde ej ha kommit lämpligare.
»Jag skulle helst alltid vilja ha alla mina barn omkring mig jämt», förklarade han.