Efter middagen bad han Elisa följa honom till hans rum. Det var något högst ovanligt. Men han ville visa henne lille Svens bref och säga henne hvilket djupt intryck det gjort på honom. Han hade lätt för att bli rörd, men denna gång var det mer allvar i hans rörelse än förr.
»Tror du Jesus kan frälsa en sådan gammal strunt som mig? Bryr han sig om det, tror du?» frågade han och såg på henne med sina rara blå ögon, som började bli litet skumma nu.
Om hon trodde det! Det var ingenting hon var vissare på.
Blott en kvart gaf han sig ro att språka med henne, men det samtalet fyllde hennes hjärta med glädje. Hon tänkte inte på annat under hemfärden. Hennes inre glädje afspeglade sig i anletsdragen och blef ej utan inverkan på barnen. Så muntert hade de ej pratat och skrattat under åkningen till Elghyttan som nu på vägen hem.
Ett kort uppehåll gjordes vid Signes stuga, sedan fortsattes färden med rask fart, ty Pålle längtade hem; han låg på så och tycktes orolig. Elisa började undra hvad det var åt honom. Då märkte hon, att luften med ens blifvit så stilla och tung, och kvällsdagern var gulröd och ovädersaktig. Hvad betydde det?
Hanebyskogen stod skymmande på ömse sidor om vägen, hvarför Elisa ej märkt de moln, som stigit upp, förrän de voro färdiga att urladda sig öfver hennes hufvud. Hur skulle det gå om det blefve åska, som Pålle var så rädd för? Ingen stuga fanns i närheten, det var därför ingen annan råd än att försöka hinna hem så fort som möjligt.
Redan glesnade skogen, och Elgsjön kom i sikte; strax skulle man vara framme. Då bröt ovädret löst med ens våldsamt och oförberedt. En skarp blixt upplyste skogen och åtföljdes ögonblickligen af en dundrande åskskräll.
Betagen af skräck tog hästen ett språng åt sidan, så att trillan stjälpte; sedan bar det af i sken. Elisa slungades hårdt mot ett träd och blef liggande vid dess fot, men barnen kastades på mjuk mossa och sluppo undan med skrämseln. De kröpo ängsligt intill sin mor, men hon rörde sig ej för att trösta eller hjälpa dem.
»Mamma då, mamma, säg något», bad Rigmor förtviflad, medan lilla Aslög lade sig så godt hon kunde i moderns famn för att få skydd mot åskan.
Sven kände ett stort ansvar. Han förstod att det var något riktigt på tok med hans mamma, men hvad skulle han göra? Inte kunde han lämna henne och systrarna för att springa efter hjälp, men ännu mindre kunde han låta dem ligga här.